Snäckfeber

Snäckfeber kallas även schistosomiasis eller bilharzios. Ca 200 miljoner människor världen över beräknas bära på denna otrevliga parasit. Snäckfeber är ett typexempel på en sjukdom vars spridning är beroende på människors levnadsmönster. Parasiten är vanligast förekommande i utvecklingsländer där hygien och hantering av avloppsvatten är mycket dålig.
Snäckfeber är en mask som tar sig in i människans vävnader och organ via förorenat vatten. I vattnet kläcks maskarnas ägg och dessa infekterar en viss sötvattenssnäcka. I snäckan bildas sedan larver så kallade cerkarium, som sedan sprids i vattnet. Från vattnet tar sig larverna in i människokroppen via huden och tar sig först in till levern där den könsmogna larven utvecklas. Efter det tar sig larven antingen till tarmkanalen eller till de blodkärl som försörjer urinvägarna och förökar sig där. Äggen sprids sedan vidare tillbaka till vattnet via människans avföring eller urin och kläcks först när de når färskt vatten.

Vid tidpunkten för att larverna tar sig in genom huden kan de ge upphov till klåda, men oftast så tar de sig in obemärkt. När de sedan befinner sig i blodet kan allergiska reaktioner uppstå och andra vanliga symptom är feber, blodig diarré eller blodig urin. Det finns medicin som effektivt tar död på larverna, men om den inte sätts in i god tid kan kroniska besvär så som ärrbildning på organ, samt andra njur- och leverskador uppstå.

För att minska spridningen av parasiterna bör man ha god toalett- och latrinhygien och snäckbekämpning är allmänt förebyggande. En tropikresenär bör undvika att bada eller att dricka direkt av vatten från bäckar, floder, sjöar etc.